|
Om Christelig
Begrafning
Ur An-Siktet 2/2000, s. 9, av Barbro Vikström
Cap XVIII § I The som Christeligen lefwat hafwa, skola,
när the döö ifrån thenne Werlden, ährligen,
och på behörigt sätt, til Grafwen befordrade warda.
1686 års Kyrkolag föreskriver att dödsfallet
skall tillkännages från predikstolen med tacksägelse
till Gud som "then framledne nådigt förlossat
hafwer". Ringning skall ske med en eller flera klockor
för att förkunna att döden inträtt och för
att påminna de efterlevande om deras dödlighet.
Likvakor har tidigare varit allmänna som alla, både
gammal och ung, deltog i med liv och lust. Den döde skulle
skyddas mot onda andar och från Satan men det var också
ett tillfälle att träffa folk, att äta och dricka
i glada vänners lag. Prästerna såg inte med
blida ögon på denna sed, eftersom vidskepelse och
dryckenskap inte hörde hemma i den protestantiska kyrkan.
Kyrkolagen föreskriver att likvakor fortsättningsvis
inte skall förekomma och begravningarna skall vara enkla.
Bisättningen skall ske i stillhet och "utan all Process
och bekåstnadt".
Ett lik skall begravas inom ett halvt år efter dödsfallet.
Om det är ett rikt lik som skall begravas inne i själva
kyrkan så skall kistan stå framför predikstolen
under gudstjänsten och därefter sker begravningen.
Om däremot den döde skall begravas på kyrkogården
sker jordfastning och gravsättning först och sedan
går man in i kyrkan och deltar i gudstjänsten.
"The som christeligen lefwat hafwa, . . ., til Grafwen
befordrade warda." Så inleds alltså kapitel
18, Kyrkolagen och då undrar man hur det gick för
alla dem som inte var så "christeliga" och vilka
de egentligen var. Som väl är räknades de flesta
in i gemenskapen och de nyfödda barn som dör innan
de hunnit bli döpta får i och med Kyrkolagen rätt
till begravning med präst. Tidigare tilläts inte prästen
att medverka. Däremot säger KL att de barn "som
oächta födas, och mördas, skola läggas afsijdes
på Kyrckiogården". De små barnen har
tydligen syndat svårt.
De som har en annan religion har rätt till en grav men
får klara sig utan ceremonier. Med de ogudaktiga "som
döö uti grofwa Synder, skal Prästen sig icke
förhasta". Detsamma gäller för dem som gjort
självmord. Kyrkan tar bara hand om de sina medan "syndarna"
är en angelägenhet för den värdsliga rätten.
De dödsdömda fångarna skall tas om hand av präster
som är "wäl kunnige uti Samwetzmåhl och
Frågor". I fängelset får frosseri och
dryckenskap inte förekomma och när prästen sen
följer den dödsdömde till avrättningen så
skall han se till att fången inte får för mycket
vin så han blir full. I fyllan och villan minskar fångarnas
benägenhet till botfärdiga tankar och för att
be till Gud "om en salig ändalycht".
1734 års lag säger att dödsdömda som dör,
antingen de blir avrättade eller dör av annan anledning
i fängelset innan avrättningen, skall av skarprättaren
grävas ner på galgbacken eller någonstans avsides
i skogen. Liken efter dråpare, tjuvar och liknande får
hanteras av andra än skarprättaren och får läggas
på kyrkogården, men avsides. De som gjort självmord
med vilja skall skarprättaren föra till skogs och
gräva ner men visar det sig att "thet i hufvudsvaghet,
raseri, eller annor sådan vånda skedt vara; tå
må han af annat folk handteras, och begrafvas." Om
någon hittas död och man inte vet varför han
dog; "then må ärliga begrafvas" men om
han haft ett ogudaktigt leverne så får också
han ligga avsides på kyrkogården.
Det fanns andra anledningar till begravningar utanför kyrkogården
än när Mästerman var i farten. Vid olika farsoter,
som t ex när pest eller kolera härjade, upprättades
speciella kyrkogårdar på grund av smittorisken men
också för att de ordinarie kyrkogårdarna inte
kunde ta emot hur många som helst. Den sista begravningsplatsen
av den typen avlystes 1934 men man kan säga att dylika
kyrkogårdar var början på den sed vi nu har
att lägga kyrkogårdarna utanför tätorterna.
Enligt Kyrkolagen skulle endast de som begravdes i kyrkan eller
på kyrkogården föras in i dödboken men
det ändrades så småningom. Tabellverket gav
1748 ut föreskrifter där olika demografiska förhållanden
skulle redovisas i tabeller. I nativitets- och mortalitetstabellerna
skulle bl a olika uppgifter angående födelse, äktenskap
och död anges. Så skulle exempelvis, från och
med 1749, detaljerade uppgifter om dödsorsaken lämnas.
De dödsorsaker som angavs lämnades mestadels av anhöriga
eller av prästen.
Källor:
1686 års Kyrkolag
1734 års Lag
Bondeson, Lars: Seder och bruk vid livets slut
Brilioth, Yngve: Svensk kyrkokunskap
Lext, Gösta: Studier i svensk kyrkobokföring 1600-1946
|
