I Husby socken fanns som i övriga bergsslagsbygder ett stort antal små bergsmanshyttor vid vattenfall som kunde driva en bläster några veckor om året. Under 1600-talet lades de flesta av dem ned och driften koncentrerades till tre områden, vardera med ett större bruk som huvudort. Det är svårt att så här kortfattad redogöra för den omfattande och omväxlande bruksrörelsen i Husby, men här har ändå ett försök gjorts.

Kloster

Riddaren på Näs gård Ingel Jönsson (Puke) och hans hustru donerade 1477 hela sitt omfattande gods till Västerås domkyrka och byggandet av ett kloster, det som fick heta Gudsberga kloster och byggdes upp av cisterciensermunkarna. I donationen fanns en hytta vid Klosterströmmen, Riddarhyttan. Den kom att bli grunden för Klosters bruk, som växte fram under 1600-talet under först Olof Blås ledning och senare hans svärson Anders Spole, adlad Rosenborg. Dennes son krigsrådet Anders Rosenborg (1723-1787) utvidgade järnhanteringen och införlivade de gamla bergsmanshyttorna Lerhyttan och Ehret med Kloster. Men framför allt utökade han det av fadern påbörjade krutbruket så att det vid hans död var det största i landet.

Under sonen Anders Fredrik Rosenbergs (f 1767) ledning utökades järnbruket med bl.a. ett plåtvalsverk. Till sin hjälp hade han en av rikets främsta konstruktörer, ingenjören Olof Forsgren. Rosenberg började även köpa in andelar i hyttorna i Långshyttan, Hinshyttan, samt det som bergsmännen fortfarande ägde i Ehret. Men 1813 sålde han utan närmare förklaring hela bruksrörelsen och flyttade till Stockholm. Köpare var ett konsortium, där Carl Erik Lagergren (1760-1832) var en av tre delägare. Det var han som blev den nye brukspatronen på Kloster. Han var gift med Greta Blåå, en ättling till Olof Blå som nämnts här ovan.

För att kunna öka järnproduktionen anlade Klosters bruksägare 1822 ännu ett bruk i socknens norra del, vid sjön Edsken. Detta fick namnet Engelsfors och fanns kvar till 1896. En ny malmfyndighet hade hittats vid sjön Rällingen vid Långshyttan, och Rällingsbergs gruvor blev en viktig grund för Klosters järntillverkning i cirka 100 år till dess brytningen upphörde 1932.

Under sonen Carl Fredrik Lagergrens (1791-1867) ledning fullbordades köpet av Långshyttans bruk med masugn och smedjor.

Den siste Lagergrenaren på Kloster var Johan Fredrik Lagergren (1817-1898), den nyssnämndes son. Under hans tid lades kruttillverkningen ned, 1870, och 1888 upphörde all bruksrörelse vid Kloster och överflyttades till Stjernsund och Långshyttan.

Stjernsund

I byn Sund vid sjön Gryckens utlopp fanns från 1500-talet en bergsmanshytta, som vid 1600-talets slut hade hamnat i förfall. Den inköptes tillsammans med jord och skog år 1700 av Christoffer Polhammar (adlad Polhem) och hans kompanjon Gabriel Weldt (adlad Stjerncrona). Polhem var då anställd som konstruktör och konstmästare vid Stora Kopparberget i Falun. Stjernsund fick sitt nya namn för att hedra Stjerncrona, som var den som bidrog med kapital vid uppbyggandet av det nya manufakturverket.

Här blev nu platsen där Polhem skulle utveckla sina idéer i mekanik, tillverkning av allehanda hushållsartiklar, smiden mm.

De flesta av produkterna var före sin tid och hade svårt att finna köpare, så det var några få av dessa ”manufakturer” som överlevde, nämligen klockorna, de s.k. Stjernsundsuren, och Polhemslåsen. Samtidigt som manufakturverket drevs, byggde man också upp en traditionell bruksrörelse med hyttan som grund, där spiksmide och plåtframställning var de viktigaste ingredienserna.

Polhem efterträddes som chef på Stjernsund av sin dotterson Reinhold Galle Rückersköld (1726-1787). Under hans tid anlades en ny hytta i fallet mellan sjöarna Fullen och Grycken vid en plats som hette Silvhytteå. Stjernsund besöktes 1768 av kronprins Gustaf och ett följe på 40 personer, som festade i den vackra herrgården.

Stjernsunds bruk led under större delen av 1800-talet av konkurrensen från det närbelägna Kloster, både när det gäller tillgången på kol, vattenkraft och arbetare och när det gäller avsättningen för produktionen. Därför ingicks 1871 en förening, som innebar att Klosters bruksägare köpte hela Stjernsund med Silvhytteå och ombildade företaget till ett aktiebolag med namnet Klosters AB.

Huvudkontoret kom efter Klosters nedläggning 1888 att ligga i Stjernsund. Samhället var vid 1800-talets slut en välmående bruksort med kyrka och präst, skola, läkare och järnvägsstation.

För att lösa de långa transporterna från Husbybruken hade man redan 1871 byggt en kombinerad pråmled och hästjärnväg med sjötransporter från Långshyttan – Stjernsund via en nybyggd sluss vid Silvhytteå och upp till Engelsfors, där hästjärnvägen tog vid till anhalten Born efter järnvägen Gävle-Falun. 1891 ersattes den komplicerade leden av en smalspårig järnväg från Långshyttan via Stjernsund och till Byvalla vid Norra stambanan (BLJ, Byvalla-Långshyttans järnväg). Den fanns kvar till 1964.

Sedan bruksrörelsen i Långshyttan blivit den viktigaste för Klosters AB nedlades Stjernsunds bruk successivt fram till 1942.

Stjernsund idag är en idyll, en väl bibehållen bruksmiljö vid Gryckens strand, där man fortfarande bedriver tillverkning av Stjernsundsur med samma hantverksmässiga metoder som Polhems urmakare hade.

Långshyttan

Långshyttan nämns första gången 1528 men är förmodligen äldre. Grannbyn Hinshyttan fanns redan på 1400-talet. Medan Långshyttan var en ordinär bergsmanshytta med många bergsmän som hade andelar i masugnen och de tre smedjorna vid Långshytteån, så var Hinshyttan åtminstone under 1600-talet en bruksort med en dominerande ägare och några mindre andelar som ägdes av bergsmän.

 Genom arv kom Hinshyttan att ägas av krigshövitsmannen Lars Göransson (d 1606). Han var i första hand krigsman, chef för en dalafänika och fogde över Dalabergslagen. Hans svärson, kaptenen Peder Larsson (1575-1663) utökade bruksrörelsen med andelar i Långshyttan. Efter honom blev det stridigheter mellan sönerna Bengt och Johan Persson om vem som skulle äga vad och hur bruket skulle drivas. Den yngre sonen Bengt, som hade fått gå i skola och var anställd vid Kopparbergets Vedkompani, var den som avgick med segern. Hans barn antog släktnamnet Hammarström, men bruket delades med tiden upp i olika delar, och verksamheten gick sämre, så 1810 och 1811 förvärvades hela Hinshyttan av Klosters bruksägare, som då hade börjat köpa in andelar i den här delen av socknen. Därefter förföll Hinshyttan snabbt och all bruksrörelse flyttades till Långshyttan med sina stora vattenfall och för tiden stora hytta.

Först 1859 hade Klosterpatronerna kommit över samtliga bergsmansandelar i Långshyttan. Därmed började en storsatsning på detta bruk, en ny hytta byggdes som när den stod klar 1861 var den största i Sverige. Det var också i Långshyttan som Bessemermetoden utvecklades till fulländning. 1858 hade man vid Edsken på gränsen mellan Husby och Torsåker lyckats att med hjälp av tryckluft i en konverter med glödande tackjärn färska järnet, d.v.s. göra det smidbart. Men metoden hade problem, och först sedan man vid Långshyttan byggt kanaler för att kunna få större kraft till luftblästrarna i bessemerkonvertrarna, så lyckades man att utan alltför stort skrotbortfall framställa ett lönsamt smidesjärn.

På 1880-talet flyttade bolaget sitt huvudkontor från Stjernsund till Långshyttan, och från 1942 är som nämnts ovan all järnframställning i Husby förlagd dit.

Klosters AB hade i början av 1920-talet goda år, bl.a. blev man först i Sverige med att framställa rostfritt stål 1921. Men tjugotalets turbulenta år på finansernas område medförde att bolaget försattes i konkurs och 1927 uppgick Klosters AB i det nybildade Fagersta Bruks AB.

1948 blåstes hyttan för sista gången, och därmed fanns inte längre någon järnframställning kvar i bygden.

1984 upphörde Fagerstakoncernen och huvuddelen av verksamheten, bl.a. Långshyttans rostfria del köptes av Avesta AB, nu Outokumpu.

Snabbstålstillverkningen i Långshyttan uppgick i ett nybildat bolag kallat Kloster Speedsteel AB, där även bruken i Söderfors, Vikmanshyttan och Örbyhus fanns med. Efter flera ombildningar heter företaget nu Erasteel Kloster AB.

Utlagd 6/11 2008