Var det bättre förr, eller …?

 av Martin Svennar

 När jag rotade i mina skrivbordslådor, hittade jag ett inspelat band med min saligen avsomnade mor Fröjd Anna, född 15 dec 1902 och avliden 18 okt 1981, där hon berättar hur livet kunde gestalta sig under hennes uppväxt och efter hörsägen, hur hennes anfäder ett par generationer tillbaka kunde ha haft det.

 Mor växte upp i byn Torrvål, som ligger i Orsa församling, föräldrarna var Anders Andersson Fröjd 1870 – 1946, soldat 123 i Orsa Kompani och Kerstin Ersdotter 1877 – 1964. Familjen var som brukligt självförsörjande bönder, med åkermark som gav foder till fyra kor och två hästar Alltså knappast något överflöd.

Kocka

 Hon berättar att vid 20-års ålder hade hon anställning som kocka till ett skogshuggar- och körarlag i Noppikoski, 20 manfolk att laga mat till. Hon nämner att torsdagarna var mest arbetsamma, eftersom karlarna krävde att få våfflor till ärtsoppan, i stället för pannkaka. Det fanns de som kunde stoppa i sig upp till dussinet våfflor och det är enkelt att räkna ut, att våffelgräddandet säkert tog halva dagen i anspråk. Som betalning hade hon 25 öre/dag och man = 5 kr/dag. Denna summa översteg ofta dagsförtjänsten för en huggare eller en körare.

Slaktare

 Långt dessförinnan, i tio – tolvårsåldern, hade hon följt med sin mor runt i gårdarna och slaktat diverse kreatur. Denna syssla minns jag att hon utförde med stor bravur även under min uppväxt. Det var under denna tid som jag kom i kontakt med rumpdraget, ett verktyg, som man av någon anledning alltid glömde att ställa i ordning, men som sades vara ytterst nödvändigt. Till skillnad mot alla knivar som slipades rakknivvassa. Vi barn fick då förtroendeuppdraget att skynda till grannen, för att låna deras. Ofta var det redan utlånat, men inte återlämnat, vilket fick till följd att vi kom allt längre bort fån hemmet och slaktningen, i vår strävan att vara våra föräldrar till lags. Som bekant skickades ungarna iväg för att slippa se när djuret avlivades, förhållandet mellan djur och människa var ju ett helt annat på den tiden, man levde tillsammans på gården och såg djuren som familjemedlemmar. Det var inte enbart husdjur som hon var med och slaktade, utan det blev också ett stort antal älgar, som skulle tas om hand varje höst. Detta skedde ju samtidigt som de ordinarie sysslorna skulle utföras på gården.

 I äldre tider var det mestadels kvinnor, som slaktade. De anlitades när något kreatur skulle släppa livet till och förvandlas till något ätbart och gott.

 Hon berättar att praktiskt taget allt togs till vara vid slakten. Av innanmätet blev det pölsa. Av huvudet kunde delar kokas tillsammans med råskalad potatis och kålrötter, en smakfull maträtt. Andra delar blev sylta. Fläsksvålen var god att knapra på, om den var välstekt. Till och med urinblåsan togs till vara. Den torkades och gnuggades, så att den blev mjuk och fin. Den blev utmärkt att förvara sybehör i.

Hon erinrar sig att de äldre kunde se på mjälten hur vintervädret skulle bli. Var den smal och fin, blev inte vintern så lång och svår och med lite snö. Men var den ojämn och klumpig, blev det mycket snö. Gallan blandades i brännvin, ett bra medel mot frostskadade fotknölar. Allt fett togs till vara, bl a till skosmörja och att smörja kospenar, som blivit såriga och ömma. Istret användes att blanda i degen, bättre och billigare än smör. Degen blev mjuk som bomull.

 Blodet togs givetvis till vara och när det forsade fram, måste man hela tiden röra det, för att förhindra levring. Av blodet bakades palt och palttunnbröd. Det kallades ”att baka svetten”.

 När slakten var över, kom slaktmiddagen. Då serverades de bästa kött- och fläskbitarna, skurna i små bitar och kokta tillsammans med råskalad potatis, ca 20 min och kryddat med salt och peppar. Det hände ibland att någon åt till illamående och då skyllde respektive på att det måste ha funnits någon olämplig ingrediens i rätten, som bara han eller hon fått i sig. Vid sådana tillfällen var det vanligt att folk, som var medmänskliga, snälla och givmilda, brukade bära en kruka eller fläskbit till dem som inte hade det så gott ställt.

Fäbodkulla

Mor berättar vidare hur det kändes att vara fäbodkulla och minns hur det var i fäboden Trullbo, som låg ca tre mil hemifrån.

  Redan vid tvåtiden på morgonen, var det dags att utfodra kreaturen, för att de skulle klara den långa vandringen. Då djuren hade ätit upp, var det dags att ge sig av och klockan kunde bli fem på eftermiddagen innan man var framme. Det var landsväg hela sträckan, utom sista biten som fick vadas över en å. Det kunde vara besvärligt om det regnat mycket, för då var det högt vattenstånd och getter och kalvar kunde följa med strömmen en lång väg nedåt.

  Fäbodsommaren varade i ca 10 veckor och under den tiden var det arbete från bittida till sent. All mjölk skulle mätas och antecknas, det var ett flertal bönder som hade kor på fäboden. Sedan blandades all mjölk och separerades. Det blev så småningom smör och skummjölksost och messmör. Vasslan sparades tills en 50 liters kittel fylldes. Ytterst tungt att stå och röra i kitteln under messmörskoket, vasslan kunde annars lätt brännas vid. Osten soltorkades och saltades och förvarades i den kalla mjölkboden, tills någon av bönderna kom för att hämta hem produkterna. Detta skedde var tredje vecka. Hur mycket var och en skulle ha, berodde på mängden mjölk, som korna gett. Sedan hade man en ”lathund” till hjälp, som bönderna hade kommit överens om, vid uträkning av mängden smör m m som respektive var berättigad till.

  Efter fäbodsommaren köpte man upp skummjölksostar, lindade in osten i saltdränkta linnedukar och varvade med allöv i tunnor. Vi kallade den gammelost och många köpte av den i älgjaktstiden. Dem smakade och luktade ungefär som nutidens danska havartiost.

Källa: Ljudband orsamål Svenska Dialekt & Folkminnesarkivet.